Comebackkungen

Comebackkungen

 

“Satan i gatan vad varmt det är”, sa Benke och öppnade elefantölen så att skummet rann över burkens kanter.

Med ett stön tog Lelle av sig den solblekta Volvokepsen, torkade svetten från pannan och tryckte ner kepsen över huvudet igen.

Anita sparkade av sig sina knähöga stövletter och sjönk ner på kanten till plaskdammen och doppade tårna i vattnet.

“Åh, va gött”. Hon tog ett djupt bloss av sin cigg och blåste ut ett grått moln.

“Du är inte dum du, Anita.”

Benke hoppade ur skor och strumpor och stack ner fötterna i det svala vattnet.

Barnfamiljerna rörde sig långsamt mot andra änden av plaskis när Lelle tog av sin genomsvettiga flanellskjorta och blottade sin alkoholsvullna bål.

“Har ni aldrig sett en karl, eller?” ropade han åt medelklassföräldrarna som med smakfulla tatueringar och mustascher tävlade i att inte låtsas om honom.

Benke sörplade i sig ölen och kände världens kanter sakta lösas upp, osäker på om det var alkoholen som utövade sin hokus pokus eller om det var värmeböljan som fick hjärnan att smälta. Barnens glädjeskrik skar i öronen.

“Varför ska det vara så inåt helvete varmt?”

Benke stötte bort en leksakskanna som guppade förbi.

“Jaja”, svarade Anita och drog av plasten på en limpa cigg. “Nu är det kalas!”

Hon hade inte fel, kalas var det. Lelle hade kommit över en olåst elcykel på Chapmans torg dagen innan och sålt den för reda pengar. Detta ville cykeltjyven fira med bira och cigg i goda vänners lag och så var det med det. Men nog fan var det svårt att njuta av gratiskalaset i den skållande hettan.

“Nä nu räcker det”, sa Benke och med ett jätteplask dunsade han ner med kläderna i vattnet.

Anita och Lelle tjöt av förtjusan. Lelle kiknade av skratt som övergick i rossliga hostattacker och en grön slemloska som delvis fastnade i skägget när han spottade ut den.

“Benke, din galne jävel!”

Benke plaskade med händerna i vattnet. “Hopp i så har vi ett jacuzziparty.”

“Va fan snackar du om? Det där är fanimej inte en jacuzzi”, skränade Anita.

“Inte?”

Benke fokuserade och spände magen tills det bekanta trycket började pocka mot ändtarmen. Brakaren mullrade mot bassängbotten och bubblade upp till ytan.

“Vad säger ni nu då?”

Lelle daskade honom i ryggen och Anita fräste “I helvete heller!”.

Benke fyllde en tom Sofiero med vatten från plaskdammen och hällde över huvudet.

“Du vet att skitungarna pissar i poolen?” frågade Anita.

“Du vet att Lelle pissar i poolen?”

“Inte just nu”, rättade Lelle och rotade efter en ny öl i systemetkassen.

Anita lutade sig fram och kisade med ögonen mot något i fjärran. Hon vred på huvudet och såg koncentrerad ut.

“Är inte det där, vahettere?” Hon nickade bortåt.

Benke försökte hänga med men såg bara ungar med armpuffar och föräldrar som med krökta ryggar och svassande steg följde efter.

“Där”, upprepade hon och pekade med hela cigghanden så att en askpelare föll i vattnet.

Benke kisade. Han tittade bortom plaskis, förbi elsparkcyklarna strösslade över trottoaren och spårvagnen som svängde in mot Mariaplan. “Vad gafflar du…” då såg han.

Den slanke mannen i linneskjorta som gick i sällskap med en ung gravid kvinna. Pelle!

Var det verkligen han? Han såg vuxen ut, som en karl. Betydligt längre än vad Benke mindes honom. Men det var ju åratal sedan han såg honom på riktig senast. Men nog hade han följt hela resan i bilderna som exfrun utan vidare lade upp på internet för allmän beskådan. Fotbollscuperna, födelsedagarna, studenten. Allt det där. Och Benke hade i sin tur stolt visat upp för cykeltjyven, fnasket, kranen och resten av gänget som skrålade tills de blev bortschasade från bibblan där han lånat datan.

Benke reste sig från plaskdammen och satte den ena foten framför den andra.

“Va’ ska han nu då?” rosslade Lelle, men Benke fortsatte vada.

Som en isbrytare for han genom det grunda vattnet, och barnfamiljerna flyttade sig för att bereda väg. Nog fan kände han igen sin egen son trots att han inte träffat honom sedan … när var det? Just ja. Kalaset på Leos lekland då Benke anlände en aningen förfriskad och ställde till en scen. Det var efter skilsmässan. Och Benkes rejs mot botten befann sig fortfarande i startgropen. Det måste ha varit fem, nej … jävlar… tolv år sedan! Tidslinjen drog ut sig framför Benke och för ett ögonblick såg han livets toppar och dalar prydligt uppställda efter varandra. Banklånen, takläggarfirman, födseln, grillkvällarna, fotbollsträningarna, finanskrisen, konkursen, spriten, skilsmässan, vårdnadstvisten. Hela rasket. Benke ökade takten när han förstod att Pelle var på väg mot spårvagnen. För det var Pelle. Det måste vara han, intalade han sig. Även om han inte sett grabben sedan kalaset hade han följt honom på bilderna på internet. På sätt och vis hade Benke alltid varit där. Inte där, men ändå närvarande på sitt frånvarande vis.

“Hallå. Vänta!” Orden kämpade ut mellan flåsen när Benke snubblade över bassängkanten.

Dyngsur från midjan och neråt klafsade han med andan i halsen över rutiga picknickfiltar och badlakan med enhörningar.

Dörrarna till spårvagnen öppnades och folk i shorts och keps vällde ut. Den gravida kvinnan i sällskapet klev på vagnen. Pelle var på väg in när Benkes labb rörde vid hans svala axel.

Han vände sig om.

Ansiktet var smalare. Vuxnare. Näsan och munnen raka och markerade som om någon ritat ut dem med stencil och filtpenna. Men visst var det han alltid.

Benke flämtade fram: “Du …” Orden tog slut. “Du …”, upprepade han.

“Jag har inga lösa pengar på mig”, svarade mannen med de tydliga dragen och försvann in bland kropparna på vagnen.

Vagnen rullade bort. Benke kunde inte urskilja honom i smeten av fönsteransikten som gled förbi. Han tittade ner mot marken och såg pölen av bassängvatten han stod i. Ännu en botten. Borta vid plaskis hörde han Lelle och Anitas fylleslag i full kraft. Världen återfick konturer och allt blev outhärdligt skarpt. Sedan vände han sig om och gick åt andra hållet.

 

Tillbaka i stödboendet letade han upp sina gömmor och tömde dem på skatter, och alla slattar i glas och burkar som lämnats kvar efter blöta kvällar som blev nätter och morgnar. Han vred upp korkar och öppnade burkar och vände dem upp och ner i diskhon. Stolichnaya-vodkan och Sofiero-burkar kluckade ut sitt innehåll och när han var klar stank hela köket av billig sprit.

Han gick in i badrummet för att tvätta händer och ansikte. I spegeln framträdde en gammal man som han inte kände igen. Han var inte omedveten om tidens gång, men det här var första gången som insikten träffade honom som en örfil. Linjerna sprang segervarv runt ögon, mun och panna fick honom att påminna om en stolt ek. Håret hade en svintoliknande kvalitet på sidorna och ingen kvalitet alls på toppen. Hur många år hade han inte slängt bort? Och inte mycket hade han fått i retur.

Han tog en sax från badrumsskåpet och började klippa. Tovorna singlade ner mot handfatet. Skägget rök helt. Han hade nästan glömt bort att det fanns en haka begravd under kråkboet till ansiktsbehåring. Sedan plockade upp kläderna som låg utspridda på golven och tog ner dem till tvättstugan.

Hel och ren och iklädd plagg som doftade mjukmedel snarare än stank av explorer-vodka och fyllepiss återvann Benke förtroendet hos sin kontaktperson. Det ena ledde till det andra och det andra ledde till en provanställning på ett lager där han fick märka lådor och lastpallar och flytta dem från A till B via C. Det var monotont men det höll honom upptagen. Sugen efter spriten och att upplösas fanns hela tiden där. Det var lätt att upplösas, se världens konturer försvinna och låta allt smälta samman till en sörja där inget var rätt eller fel eftersom allt var ett. Och det var förbannat svårt att göra det motsatta: kliva upp, borsta tänder, hämta posten. Varenda sekund var en ansträngning och en uppoffring. Men snart var han där. På andra sidan. Han hade grävt sig så långt ner i fördärvet att han passerat planetens brännande kärna och var på väg att komma ut från andra sidan. Pånyttfödd ur jorden, som ett spädbarn på sätt och vis. Han kände det i hela kroppen att han för första gången sedan “villa, volvo, vovve”-livet fann sig på rätt kurs. Han skulle sköta sig, steg för steg bygga ett liv. Processen påminde om att lägga tak. En takpanna i taget, som han tålmodigt brukade förklara för LIA-eleverna som byggymnasiet brukade skicka. Så länge du fullföljer planen långsamt men metodiskt kommer det att lösa sig. Till slut står du där och tittar upp mot taket som du själv lagt.

Efter några veckor på lagret blev Benke inkallad till kontoret och slog sig ner mittemot förmannen. Undergången kom krypande längs ryggraden. Han knådade sina händer medan gallan tryckte mot svalget.

“Det rullar på fint här, Benke”, sa förmannen och lutade sig fram över skrivbordet. ”Vi har lite administration att lösa, men jag tycker att vi förbereder ett kontrakt för tillsvidareanställning om allt tuffar på. Hur låter det?”

Benke nickade ivrigt.

Förmannen reste sig och sträckte ut sin hand. Benke kunde inte minnas senast han skakade hand med någon. Det närmaste han kommit var cykeltjyven som i tid och otid dunkade honom i ryggen. Eller när Anita kramade honom och han kände varenda ben i hennes gängliga kropp. Men det var det andra livet. Och det livet hade krympt till en parentes i det nya. Nu var han på väg. Innan han visste ordet av det skulle han också vara fast i hamsterhjulet och kunna skämta om kneget som vanligt folk. Med den avgörande skillnaden att han skulle känna en innerlig tacksamhet för att han hade det.

 

Efter ett tidigt lördagsskift gick han med sin tomma matlådan i handen och passerade Röda sten på hemvägen. Måsarna skrattade och älven stank fränt av fisk som sköljts upp på strandkanten. På klipporna satt sällskap och drack lådvin och spelade skränig musik från sina telefoner. Han fäste blicken framför sig för att inte distraheras av spriten. Det rann till i munnen när han påmindes om euforin av att upplösas och hur lätt det vore att rycka tetran ur handen på dem. Men det låg bakom honom. Med tålamod och självkontroll byggde han vardagsrutiner från intet.

Benke var mitt uppe i sin tankevärld att han inte visste om mannen han såg var verklig eller fantasifoster. Oavsett stod han plötsligt där, ett par meter bort och slängde en takeawaymugg i en soptunna.

Pelle.

Benke smackade med läpparna och drog handen över det glesa håret för att tämja det. Ångestbuljongen kokade i magen. Hade Pelle förstått att det var han förra gången? Det var annorlunda nu. Han var nykter, ren, städad sedan två och en halv månad tillbaka. Betedde sig som folk och skulle lätt kunna försvinna i en folkmassa om han så ville. Han drog handflatorna mot jobbarbyxorna för att torka svetten. Nu var Benke sig lik. Om än ett avlägset, urholkat, lätt alkoholskadat spöke av den han en gång var. Men Pelle borde känna igen honom, det borde han.

Men vad skulle Benke säga? Hur det går med fotbollen, vem var kvinnan på vagnen, hur är det med Charlie? Fasen, den hunden måste vara stendöd vid det här laget. Han skulle i alla fall säga att han hade ett jobb och slutat dricka, det skulle han. Och att han var redo att ta upp kontakten igen. Ja. Det fick räcka, tänkte han och följde efter Pelle som gick långsamt med vaggande steg och huvudet krökt ner mot mobilen. Benke ville inte komplicera något i onödan. Om han formulerade färdiga meningar i huvudet skulle han ändå snubbla på orden som en stammande idiot när det väl var dags. Bättre att ta det på volley från hjärtat. Det skulle Pelle förstå, allt annat skulle han se igenom.

Gruset knastrade högt under Benkes skor. Han ökade takten tills han var bara några steg bort från sin förlorade son. Pelle gick långsamt och stannade plötsligt nära vattnet och tittade på änderna och svanarna som pockade med näbbarna mellan stenarna.

Benke öppnade munnen och hoppades att en fras skulle hoppa ur av sig självt.

“Pelle”, sade han till slut med en viskning.

Den unge mannen vände sig mot honom.

“Du kanske inte känner igen mig”, sa Benke och kramade sin matlåda i händerna. “Det var trots allt länge sedan.”

“Inte särskilt länge sen”, svarade Pelle med en blick som tycktes smalna för varje ord.

Benke blev torr i munnen och medveten om sin otympliga kropp. Grabben hade känt igen honom.

“Jag har börjat på ny kula. Jag vet att jag inte var där när … Ja. Men jag är här nu. Det har varit … De här åren har inte varit någon dans på rosor ska du veta. Inte för dig heller, såklart. Om jag får chansen så berättar jag gärna över en kaffe. Annars bjuder jag gärna på middag nästa löning. Jag vet en kinakrog som…”

Pelle fnös.

“Jag vet at…” försökte Benke.

“Skämtar du? Du stack. Varför tror du att du har rätt att komma in i mitt liv nu, som om inget hänt?” Orden träffade som stenar.

“Det var din mamma som flyttade från mig, och tog dig med sig. Du hade det bättre utan mig.”

“Jag var ett barn!”

“Men Pelle, var inte sån nu.”

“Pär.”

“Va?”

“Jag heter Pär.”

Benke bet sig i läppen. Kanske fanns det fortfarande en chans att rädda det här.  Bara han kunde hitta orden och få grabben att förstå att det var annorlunda nu, att farsgubben var tillbaka. För att stanna den här gången.

Han skulle precis säga det när Pär tog fram sin plånbok. Han plockade ut några sedlar och knycklade ihop dem till en boll.

“Jag hade inga lösa pengar förra gången. Det här är det enda du får av mig. Jag vill aldrig se dig igen”, sa han och kastade sedelbollen mot Benke.

De ihopknycklade sedlarna studsade mot Benkes bröst och föll ner på marken.

Pär vände sig om och gick. Benke stod kvar. Förintad och tillintetgjord med sin odiskade matlåda i handen. Han böjde sig ner, tog upp sedlarna från marken och såg sin son försvinna bakom det gamla sockerbruket.

Huvudet bultade av värk och magen tumlade av illamående. Bilarna mullrade som oväder över Älvsborgsbron. Benke tittade på armbandsklockan och kramade sedlarna i sin hand. Systemet var öppet en kvart till.

 

Av: Jimmy Håkansson

 

JIMMY HÅKANSSON

Vinnare i Lassbos manustävling 2022

Tema: Majorna

Lassbo Förlag är ett modernt hybridförlag som producerar och publicerar fack- och skönlitteratur inom personlig- och andlig utveckling, ledarskap, hållbar utveckling, livsfilosofi och självupplevda berättelser.

Vi vill göra skillnad genom att ge ut böcker som guidar sin läsare närmare livspulsen och bidrar till att människor utvecklas. Böcker som öppnar för det som legat i det fördolda, som ger kunskap, inspiration och metoder som är praktiskt användbara, som fungerar och som kan göra verklig skillnad.